Jag tänkte att skriva lite om mitt eget liv, som mamma i första hand till två söner,en som har diagnosen Autism och ADHD och den andre som jag misstänker att ha ADHD och har 18 år, och kvinna. Utom att jag är mamma till minna söner,skulle jag vara kvinna, men detta har jag nästan glömt om, eftersom minna 8 år i Sverige, handlade om kampen för att minna söner skall ha det bra, så att jag glömde helt och hållet om mitt eget liv och behov. Kärlek? Ja ! Jag vill känna kärlek själv eller ifrån någon (man) men tyvärr, inte många män ( i min ålder) vill ha att göra, med en kvinna som har barn med Autism.Detta resulterar att jag inte ens hinner lära känna någon,eller, hinna vara kärr.
Ni som brukar läsa i min blogg, observerade att jag har skrivit nästa ingenting om min stor son, men nu, vill jag göra en undantag eftersom , han var den som drag mest i familjen på grund av hans lillebrors handikapp.Han led mycket på grund av lillebrors Autism och ADHD.
För 3 år sedan hans lillebror var okontrollerbart. Sedan dess lärde vi oss ( av oss själva mest) hur kan vi göra för att lillebrors utbrott skall minska. Han var en stor hjälp för mig och jag kan vara tacksam att jag har honom!
Med tiden och med rätt hjälp,blev min minsta mycket bättre och vi hämma, blev mycket lugnare en vi var för några år sedan.
Ungefär för 1,5 år sedan observerade jag att min stor son hade svårt att hålla tider,att planera och organisera sin tid (han ofta gick för sent i skolan) som följd var jag inkallad till samtal i skolan men ändå hjälpte inte eftersom han lyssnade inte på min råd.Han utvecklades negativt i skolan (hade speciella intresse för vissa ämne och andra som han inte tyckte om ,hade han IG-varning för) samtidigt som hämma kämpade han emot regler och krav.
När jag bad honom att göra läxor,eller städa efter sig , blev han impulsiv med utbrott som följd och förstås var han inte skyldig för händelserna! I nu lägget skall han byta (kanske om han har tur) till den tredje gymnasiet men detta är oklart en eftersom han skjutit upp den viktigaste ämnen,så att han inte ens vet om han ska få möjligheten att studera vidare (år 2) på en ny gymnasium.På de ämnena som han är väldigt intresserad för,har han bara MVG.
På sistone, försöker jag lära mig acceptera hans "självständighets behov" inte att han är självständig, nej....det är han inte, eftersom han gör samma sak fortfarande: skjuter upp alt som han behöver göra, tills i sista minuten, och då, är han stressad till yttersta och lyssnar inte på min råd, han vill göra saker och ting på sitt eget sätt. Det skulle vara ok i normalt sätt, men tyvärr, hinner han inte att göra alt på en gång, då väljer han helt fel ordning och förstås accepterar han inte hjälp.Jag vet inte hur skulle jag kunna hjälpa honom bäst, att inte ens hjälpa honom, och låta honom göra hur han vill, eller, kämpa emot hans vilja. Jag kan inte se hur han förstår sitt eget liv!
Alla de svårigheterna har jag upptäckt hos honom( som jag själv utträdd) är symptom som är specifika hos tonåringar med ADHD.Jag har skuld-känslor över att jag var så upptagen med den andra sonens handikapp,att jag kunde inte observera honom tidigare och försöka hjälpa honom tidigare.
Jag vet att miljön kan påverka hans ärftliga problem ytterligare, om han skulle haft en lugn familj miljö skulle han inte utvecklat sådana svårigheter.Kanske jag självt skulle ha inte behövt "se" hela tiden hans svagheter istället, skulle jag uppmuntrat hans positiva, och sagt honom många gånger, hur mycket jag älskar honom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar