Jag har fått diagnosen på min sons problem för två veckor sedan men inte skriftligt bara muntligt eftersom de hade inte tid att skriva ned . Min ekonomisk situation är besvärligt jag har sökt hjälp men hjälpen kommer inte så lätt jag har mycket att bevisa och B U P har inte haft fortfarande tid att skriva en intig för att jag ska kunna lämna ansökan för vårdbidrag på försäkringskassan. Jag känner mig otroligt pressad på grund av jag har inte kunnat betala hyran som är nödvändigt för att kunna ha någonstans att bo.Detta är första gången när jag inte kan betala och detta stressen är absolut inte bra för min familj särskilt för den minsta som har autism och adhd.Jag är fruktansvärt arg!
Men vad som är positiv i alt min tillvaro är att ; min son mår bättre i skolan ,genom att han har fått en diagnos ,skolan har inte samma stor krav på hans inlärning, och de anpassade läsningen för hans nivå! Han kommer hem glad och bärretar att det gått bra i skolan och att han jobbat lite.Det syns att han inte känner sig stressad eller pressad att prestera.Så småningom kommer jag på att egentligen den höga kraven och stressen kan orsaka stor problem för honom.Jag själv försöker inte visa någon form av oro framför mina barn men jag tycker att :för en 48 årig invandrar tjej är mycket svårare att hitta någon jobb än för en svensk oavsett om man jobbat tidigare eller ej. Detta är min egen uppfattning!
